annely

Den där känslan kryper över mig.

Jag känner mig ensam. Det känns som ett mörker där ingen vill hålla min hand. Det enda som är bra är att det just bara är det. Resten av mig är tom. Jag är ensam. Jag kommer alltid att vara det.

Jag hatar att jag ska bry mig så mycket. Jag önskar att känslor inte fanns.

Som tur är så går känslorna på samma linje nu. organiserade. resten tomt. Ingen brödtext av känslor.

Annat kommer det bli när jag ligger i min säng och hjärnan rullar igång. Jag kommer att sönderanalysera hela världen och allt kommer att peka mot en sak. Allt är mitt fel. Inte konstigt att jag är ensam. Jag är för svår. Folk pratar med mig av artighet. Tror ni inte att jag märker det? Men jag ska väll vara glad. Annars skulle väll ingen vilja prata med mig alls.

Jag fattar inte att jag, som mådde så jävla bra tidigare i dag bara kan sjunka till en nivå där allt som existerar är hopplöshet och utanförskap.

Jag förstår dem. I'm a big mess. Jag vill att någon ska uppskatta mig, känna mig behövd mer än på jobbet, att någon ska hålla om mig....och ändå vill jag inte att någon rör mig. Våga inte ge mig en kram. Jag vill inte ha någon. Ingen fejkad kram. Men jag vill inte ha någon äkta heller. Det kan brista för mig då...

snälla....håll om mig.